mikaelsvenssons.blogg.se

Morgonens bestyr tog längre tid en vad som har varit brukligt hittills. Jag hade ju ett rum att dammsuga samt våttorka. I gengäld fick jag sitta ner vid ett köksbord & inmundiga dagens första måltid.

Ute var det kallt & mulet. Enligt väderprognosen skulle det så vara fram till eftermiddagen då det skulle börja regna. 

Vid 09:30 gav jag mig så äntligen av på trötta ben. Jag hade huvudvärk på morgonen & tänkte att jag har nog fått i mig för lite salter. Så innan jag hoppade på cykeln lade jag i två resorb i den ena vattenflaskan. Oj vad gott det var. Halva flaskan var snabbt tömd & huvudvärken försvann. Färden började genom Piteå på vad som skall vara Sveriges första gågata, där motortrafik ska ha varit förbjuden sedan 1961.

Vid utkanten av centrum anslöt jag åter till cykelspåret som de första 10 km gick på fina cykelvägar ut ur Piteå, över Piteälv & vidare genom Hortlax innan vanlig landsväg tog vid. 

I Hortlax stannade jag till vid Ica för att köpa bananer som lite middagsmat. Utanför butikens entré hade en tiggare lagt upp sina attiraljer. Själv gick han & sopade hela entréområdet samt plockade upp det skräp som fanns slängt utanför. När jag kom ut ur butiken hade han slagit sig ner vid sina tillhörigheter. Eftersom han hade tagit på sig en uppgift som någon slags gengäld mot butiken, kände jag att den här killen ska minsann få en slant. Det var fint av honom på något vis.

Jag trampade vidare längs med en mindre landsväg till byn Blåsmark, vackert belägen vid sjön Hemträsket. 

Här tittar solen fram & om det berodde på det eller något annat vet jag inte men nu började benen svara ordentligt i uppförsbackarna. Och det behövdes för vidare över Hemmingsmark & ner till Blåfors var det rejäla backar. Drygt en halvmil innan Blåfors nådde jag äntligen en milstolpe på resan, när jag passerade över gränsen till Västerbotten. Mitt äventyr genom Norrbotten var därmed avslutat.

Delmålet firades med en banan & sedan ännu en en klättring uppför, där det kändes som om jag aldrig skulle nå toppen.

Hitintills har det känts som om det är betydligt mer uppför en utför. Om det har varit så eller om det är psykologiskt, det vet jag inte. Men nu kom den slutligen, den riktigt långa nedförsbacken. Under några kilometer ner mot Blåsfors kan jag äntligen njuta av fart som är gratis. 

Efter Blåsfors kommer jag strax till byn Finnträsk. Därefter väntar ännu en ödslig landsväg utan någon bebyggelse.

Plötsligt när jag kommer runt en krök uppenbarar sig en militär flygraka. Ni vet en sådan där lång raksträcka med bred vägren. Det känns som om jag aldrig ska komma till andra sidan. Jag har motvind & jag börjar att bli hungrig. När jag så når slutet av rakan stannar jag & plockar fram trangiaköket.

Under min lunchrast passerade inte en enda bil förbi. Jag hade ingen mottagning på mobilen & tänkte föga logiskt.

-"Landar ryssen här nu, vad gör jag då?"

Efter pausen rullar jag vidare & kommer så småningom till Byske. Här stannar jag & köper en glass. Konstigt nog är det den första glassen, för den här glassgrisen, på resan. Det var förmodligen inte den sista.

När glassen lagt sig tillrätta i magen fortsätter jag på en liten fin byväg ner till Furuögrund. Här svänger cykelspåret 90 grader höger i en svacka som jag inte var riktigt beredd på. Bromsarna tjöt & jag la kull så att jag trodde att packningen skulle trilla av. Tur att jag hade bra fart med mig för det gick genast brant uppför.

Efter någon kilometer försvinner glädjen när asfalten byts mot grusväg samtidigt som stora mörka moln tonar upp sig på himlen. Det är inte frågan om det skall börja regna utan när. Vägen går som en bergochdalbana utan kurvor. Upp, ner, upp, ner. Korta & branta backa avlöser varandra samtidigt som åskan dånar närmre & närmre.

Just när grus övergår i asfalt igen känner jag de första tunga dropparna falla från skyn. Jag stannar & slänger snabbt på mig regnkläder. Jag cyklar vidare & just när himlen öppnar sig så rullar jag förbi ett hus med en kvinna som talar i telefon på farstubron. Mina vattenflaskor är tomma & jag känner att det är nu eller aldrig. Jag lär inte se någon ute i trädgårdarna den närmsta stunden.

Kvinnan ser förvånat på mig när jag kommer, men fyller snällt på mina flaskor. Hon frågar om jag ska långt. När jag säger att jag är påväg till Ystad kommer hennes svar spontant. 

-"Då får vi hoppas att du får bättre väder längre söderöver på vägen."

Jo tack, sämre än just då lär det inte bli. Det är ett riktigt åskregn som dragit in & jag biter ihop & cyklar vidare. 

När jag kommer till Frostkåge är skyltningen bristfällig & jag förstår inte vart jag ska. Jag väljer det som känns minst fel. Jag känner instinktivt att det nog är fel trots allt men cyklar ändå vidare. Efter ett par kilometer så slutar vägen abrupt & jag tvingas inse att jag har cyklat fel. Regnet öser fortfarande ner & mitt humör är i botten.

Väl tillbaka där jag svängde fel ser jag att om jag bara fortsatt 25 meter längre fram så hade det varit glasklart hur leden gick. Jag svänger in på rätt väg & givetvis är det åter brant uppför. Mina ben skriker & mitt psyke sviktar. Väl på toppen rullar det på lättare & snart är jag nere i Kåge.

Jag stannar & äter en banan. Jag vill äta mat men eftersom regnet fortfarande öser ner så vill jag inte dra fram köket.

Jag vill inte heller bli kall så jag fortsätter tämligen omgående. Återigen blir det en uppförsbacke som aldrig vill ta slut & jag undrar för en stund om Kebnekaise verkligen är Sveriges högsta punkt. Regnet upphör & solen tittar åter fram. Jag blir genast genomsvettig under regnkläderna som inte andas. Eftersom jag inte vill stanna i uppförsbacke så får de sitta på. När det äntligen planar är jag riktigt slut & mest av den anledningen får regnklädernas hänga med ett tag till. Plötsligt går det brant utför & jag rullar in i Skellefteå i hög fart. Jag leds snabbt in på cykelvägar & jag stannar för att ta av mig regnkläderna samt för att äta. Nog för att jag är hungrig, men på det viset så får även kvällens tältplats åtminstone en chans att torka upp i kvällssolen. 

Ut ur Skellefteå cyklar jag utmed Skellefteälv där vattnet ligger spegelblankt. 

Strax söder om Skellefteå, i byn Tuvan, står en långfärdscyklist & läser kartan. Jag stannar till & vi börjar språkas. Han letar efter något bra ställe för natten & vi bestämmer oss för att slå följe ut mot älvens mynning för att hitta ett bra ställe ihop.

Jag stannar till & frågar en kvinna som står & kräver upp lupiner utanför sin tomt om hon vet något bra ställe att slå upp täten på.

Vi får ett tips om en liten undangömd båtplats för de närmast boende. Jag tackar för hjälpen & vi cyklar dit.

När tälten är resta pratar vi en stund medan den andra cyklisten lagar mat. Han är tysk & håller på att cykla från Hamburg till Nordkap & tillbaka. En liten nätt cykeltur på 2,5 månader & 7000km. En studerande som har sparat undan lite pengar & vill göra sitt sommarlov till ett riktigt äventyr.

Myggen blir snart outhärdliga & vi tvingas in i tälten.

Dagens etapp blev 122km med en snitthastighet på 15,4 km/h.

Total sträcka 377km

Imorgon fortsätter jag mot Robertsfors.