mikaelsvenssons.blogg.se

Under tre veckor i juli skall jag ta mig från Haparanda till Ystad på cykel. Jag kommer att följa Cykelspåret Ostkusten till stora delar & räknar med att hamna på en total sträcka av 2500km. Jag kommer här att dela med mig av äventyret före och under resan. Vad som kommer att ske med bloggen efteråt återstå att se. Har ni några frågor eller andra funderingar är det bara att skicka iväg ett mail på svizze@hotmail.se eller kommentera inläggen. Jag svarar så fort jag kan i mån av tid & batteri. :) Trevlig läsning.

Växjö Marathon.

Publicerad 2015-10-18 21:26:22 i Cykling,



Sedan jag kom hem från sommarens cykeläventyr har jag haft siktet inställt mot Växjö Marathon. Ett flackt marathon på hemmaplan som går 8 varv runt Växsjösjön.

Efter ett par veckors vilande och med enstaka löppass, samt några turer på mtb:n, startade jag upp en 7 veckors lång träningsperiod inför gårdagens marathon.

Jag hade vid starten av denna träningsperiod som längst sprungit 12 km och gjorde milen på ca 54 minuter. 
Träningen har varit riktigt bra under de här veckorna men jag har bara nått 22km som längst i mina distanspass. 

Så när jag vaknade upp på racedagens morgon var jag rejält nervös. Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Var jag verkligen redo för över 42 kilometers löpning? Framförallt, varför hade jag varit så dum och stuckit ut hakan och sagt att jag skulle klara det på under 4 timmar?

Klockan 07:00 ringde klockan. Frun var redan uppstigen och kom smygandes med en kopp kaffe till mig i sängen.
Jag drack upp kaffet och gjorde mina morgonbestyr i badrummet innan det var dags för frukost.
På menyn stod äggröra och bacon, en tomat i klyftor, 2 avokado. Det hela sköldes ner med ett stort glas apelsinjuice.

Mina löparkläder och övriga saker låg framplockade sedan dagen innan, och efter frukost bytte jag om.

Tävlingsdagens kläder och tillbehör framplockade.


Kl 09:00 lämnade vi så hemmet och körde de 25 kilometrarna till Växjö Simhall.

Väl på plats vid 09:30 var det fullt med folk. Jag gick direkt ner i källaren där nummerlappen skulle hämtas ut. Här möttes jag av två trevliga kvinnor som snällt svarade på mina frågor angående egen drickasupport samtidigt som de letade upp min nummerlapp.
Egen drickalangning skulle ske vid vätskedepån som befann sig precis utanför simhallen.
Jag tackade för hjälpen och skyndade mig tillbaka till frun som väntade i foajén.
Vi gick ut och placerade mina flaskor med sportdryck på bordet för egen dryck.

Det var nu ca 1 timme kvar till start och det var riktigt mycket folk i och kring simhallen.
Jag och Sofia gick ner och kollade till starten som befann sig några hundra meter söder om mål- och varvningsområdet.
Med 30 minuter kvar till start var vi åter tillbaka vid simhallen och jag gjorde ett sista toalettbesök för att sedan ta av mig överdragskläderna.
Den större delen av folkmassan började sakta röra sig ner mot starten.
Jag använde sträckan ner till starten åt en enklare uppvärmning.
Väl på plats placerade jag mig långt bak i startledet.

Min plan för loppet var att gå ut lugnt till att börja med. Jag skulle under de första 6 varven hålla en puls på 145-160. Först därefter skulle jag kolla tiden. 

Starten.


Pang, starten går. 
Längst fram ser jag löparna sätta iväg med en farlig fart. Jag promenerar några meter fram till startlinjen där jag joggar iväg. Jag håller mig i utkanten och försöker att inte förivra mig när fältet passerar simhallen och fortsätter ner mot sjukhuset. Jag har en kvinna och en man framför mig som är i sällskap. Jag lägger mig i deras rygg förbi strandbjörket och sneglar ner på pulsklockan. Den visar 140. Perfekt tänker jag. Kan vi hålla den här farten första varvet så kan jag öka på lite på nästa. 
Vid flera tillfällen hörs från publiken: 
"Heja, Hasse!" och "Bra, Hasse! Kom igen!"
Löparna runt mig börjar att snegla runt sig och så även jag. Det visar sig att vi har bildat en liten klunga och i den klungan finns Hasse. 
Publikens hejarop på Hasse får klungans löpare att börja prata med varandra. 
Hasse visar sig vara en riktig veteran när det kommer till Växjö Marathon och har gjort många starter genom åren.
Själv är jag ju marathondebutant och det visar sig att kvinnan som springer ihop med mannen framför mig också är det. Vi småpratar om lite allt möjligt och snart har vi passerat utmed sjön Trummen och är inne för att varva. 
-"Oj, redan?" Tänker jag. Övriga löpare i klungan söker sig till drickan, själv springer jag igenom utan att ta vätska.
Jag ökar farten, men känner mig rädd för distansen och att gå för hårt i början så jag lägger mig på 145 i puls. 
Nere vid vattentorget har det samlats en hel del folk som hejar på löparna när vi passerar.
Förbi sjukhuset och vidare bort genom strandbjörket är det en hel del folk i rörelse.
Strax före vätskedepån vid den sydöstra delen av sjön blir jag omsprungen av en löpare i kraftfulla steg.
Jag blir varvad av täten. 
-"Redan?" Jag löper nog alldeles för sakta." tänker jag när tätlöparen försvinner framför mig.

Nere vid södra delen av sjön blir det lite ensligt och tomt. Förutom lite folk som är ute och promenerar längs sjön är det ont om folk. Tur då att funktionärerna är glada och hejar på deltagarna. 

Inne för varvning för andra gången går jag genom vätskedepån och dricker min sportdryck. Jag fortsätter ut på 3:e varvet och läger mig på 150 i puls. 
Varvet förlöper snart och jag kommer in för varvning igen. Utan att dricka springer jag genom vätskedepån och fortsätter 4:e varvet med fortsatt 150 i puls. 

Vid varvning efter 4 varv kan jag inte låta bli att snegla upp på klockan som finns vid tältet vid målområdet. 2:03 visar den. 
Jag saktar in och går genom vätskedepån och dricker igen. Jag pratar några snabba ord med Sofia, min fru, innan jag springer ut på 5:e varvet. Jag ökar farten ytterligare och lägger mig på 155 i puls. 
Mot slutet av varvet passerar jag skylten som säger att vi passerat 25 km. 
-"Shit", tänker jag. -"så här långt har jag aldrig sprungit tidigare." 
Kroppen känns fortfarande bra och jag kommer in för varvning igen. Jag går åter genom vätskedepån och dricker min sportdryck. 

Undertecknad inne för varvning.


Under 6:e varvet ligger jag kvar på 155 i puls. 
Några bekanta dyker upp längs med spåret och jag får höra mitt namn från publiken. Det känns bra och ger mig lite boost nu när låren börjar att ömma. 
Jag passerar skylten för 30km och orden som jag har hört från olika långdistanslöpare ekar i huvudet.
"Det är vid 30km som ett marathon börjar."

Inne för näst sista varvningen tittar jag på klockan igen, 3:04. 
Jag går åter genom vätskedepån och dricker. 
-"Fan, det kommer inte att gå." Tänker jag när jag ger mig ut på näst sista varvet. 
Jag ligger kvar på 155 i puls. 
-"10,4km kvar, när kommer väggen?" tänker jag. 
-"När kommer jag att krokna?"

Nere vid sjukhuset kommer en tjej och löper sakta förbi mig. Jag lägger mig i ryggen på henne och tänker att hon får hjälpa mig att få upp farten. Redan efter några hundra meter tittar jag på pulsklockan. Den visar 166 och jag blir orolig och släpper av och lägger mig på 155 i puls igen. 
Sakta försvinner tjejen framför mig och jag kan inte bestämma mig för om det var ett klokt val att släppa henne eller om det var för fegt av mig. 

Inne för varvning för sista gången. 
Jag går återigen genom vätskedepån. Pratar lite med frun och börjar nästan att gråta när jag inser att om jag så ska krypa sista varvet runt så kommer jag klara mig inom 6h som är tidsgränsen för loppet.
När jag springer ut på sista varvet slår jag över från puls till tid på min gps-klocka, 3:33. 27 minuter kvar till 4 timmar.
-"Du klarar det om du bestämmer dig! Ta i nu, Mikael," säger jag högt för mig själv och slår tillbaka klockan på puls för att slippa se tiden.

Jag ökar farten och ger allt. 
Under varvet passerar jag löpare efter löpare. Det känns skönt att inte bli varvad längre. Alla de löparna är redan i mål. Jag kommer ikapp tre löpare samtidigt som den ena av dom tittar ner på sin klocka och säger:
-"Exakt 3km kvar nu."
-"4 timmar inom räckhåll då",säger jag utan att reflektera över att han inte pratar med mig.
-"Det blir nog svårt.", svarar han.
-"Fan", tänker jag och vägrar att kolla på klockan. "Det går visst!"
Jag fortsätter utan att sakta ner. Jag försöker, genom tunga andetag, tacka funktionärerna utmed banan. De har verkligen varit trevliga och hejat på oss löpare bra.
Jag svänger upp på start- och målrakan för sista gången.
-"Nu, eller aldrig!", tänker jag och ger allt upp mot mål. 
Jag sneglar upp mot klockan, 3:59:30. 
-"Det gick!"
Jag passerar mållinjen och rasar ihop över kravallstaketet som skiljer målgången från varvningen. Jag hänger över staket och hämtar andan innan jag tar emot min medalj och kramar om min fru samt ett par kompisar som väntar i målområdet.

Målgång på tiden 3:59:01.


Den officiella tiden skrivs till 3:59:01.
Jag klarade det. Jag gjorde min marathondebut under 4h med endast 7 veckors träning.

Jag vill passa på att tacka Växjö Löparklubb för en riktigt trevlig tävling och bra arrangemang med mycket glada och trevliga funktionärer. 
Jag återkommer nästa år.



Om

Min profilbild

Mikael "Svizze" Svensson

Motionerande cyklist & löpare som för tillfället laddar för 250 mil cykel mellan Haparanda & Ystad. Häng med på Instagram för fler bilder & kortare uppdateringar. Nickname: @svizze

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela